Kära dagbok

Än en dag som seende kanske rätt vanligt?
Men för en blind är den här dagen lite annorlunda än vad det är för
en som ser.
Har man någon gång blundat att ”sett” mörkret? Har man någon gång funderat att vilken tur att jag kan se.
Är detta något som är givet? Svaret är nog nej. Det kan drabba oss vem som helst både dig och mig.
En reflektion som någon men det som är givet är mycket svårare att förstå.
Tills man själv drabbas av det.
Jag håller med Taube i sin beskrivning ” Vem har sagt att just du ska ha hörsel eller syn och hör vågornas brus och kunna sjunga”?
Detta gäller inte bara blindhet utan allt det som vi kallar för det vanliga.
Kan man få vara ovanlig någon gång?

Mr G