i vinterdvalans dagsmörker
en rotlös lycksökerska vandrar
med kjolarna fladdrande i nordanvinden
lämnar labyrintens tveksamma spår i dikeskanten
som endast den seende famlar efter
läpparna formar en längtan
förfädrens kallelse bultar i hjärtat
och hon följer

i huvudet de mångas öden och lidanden
fastsydda av byarnas jordmor
i hopp om förlösning

borttappade är magins talande glasögon
och inget förljusnar längre en sökares dag

stegen bär henne
längre in i snödjupa skogen
och mot den besegrade viljan
finns ingen bot
och hon finner sig långt nere i vintermörka själen

i huden ingen kyla längre
och tårarna torkar ingen

snötäcket hyser mången sovande
i natt