Vrider på handtaget och backar en bit. Hon ser det kalla vattnet glittra bara några centimeter ifrån henne och hon väntar på värmen, lätt skuldmedveten över att hon låter så mycket rinna ner i golvbrunnen. Sticker in en röd fot, försiktigt, låter tårna smaka på vattnet som börjar närma sig behaglig temperatur och låter sedan resten av benet glida in under strålen. Ett snabbt kliv och hela flickan är inne nu, och de första vattendropparna letar nya vägar nerför hennes kropp. Bang, en droppe träffar axeln och glider lätt ner över ryggen, ner mot svanken. Hon njuter av dess resa, njuter av allt som de första dropparna sköljer av från henne. Röklukt och smink men framför allt blickar och ord. Hon låter alla smeknamn och öknamn rinna från huvudet ner mot avloppet och när de faller mot det kaklade golvet är det nästan som om hon hör dem igen. Älskling, Tjockis, Bitch, och hon rycker till lätt när hon hör dem upprepas innan de försvinner. Nu vill hon bara vara sig själv. Hon gnuggar sig lätt i hårbotten, gnuggar ut de sista orden och blöter igenom håret. Sedan vrider hon av kranen och vattnet slutar falla mot henne, abrupt.

Schampot rinner sakta ur flaskan, ner i hennes kupade högerhand. Hon betraktar den lilla fläcken en stund, tycker nästan att den glittrar en sekund innan hon inser att det är lampans artificiella ljus som speglas i klicken. Antagligen var det så det gick till när hon charmades av hans ögon också, de glittrade inte alls av lycka utan det var bara reflekterat, begagnat ljus som träffade precis rätt. Hon låter vätskan rinna från den ena handen över i den andra, fördelar den jämt över huden. Ögonen stirrar på hennes verk, vet inte om de ska fördöma eller förundras utan bara vad som var naturligt att göra. Hennes inövade vana tar över och hon låter händerna glida över huvudet och sedan masserar hon sig själv, fast hon missar att man faktiskt kan njuta av det. Hon har blivit så van vid att andra rör vid henne och försöker få henne att ha det skönt att hon inte minns att den enda som verkligen vet är hon själv. Så många gånger har hon varit besviken; de som försökt har inte hittat rätt punkter, men hon säger inget till dem och nu rör hon knappt sig själv längre.

Utan någon känsla av behag tar hon ner händerna från håret och vrider på vattnet igen, hårt. De tunna små strålarna piskar hennes kropp och det piskar ut det vita löddret från hennes hår. Hon står stilla, låter det ske, som så mycket annat. Som hon lät honom ta på henne medan hon väntade på att glittret skulle återvända. Hon hade ju inte märkt att solen gått ner och kanske trodde hon fortfarande att glittret kom inifrån då, hoppades på att det skulle återvända men det gjorde det inte. Ilsket trampar hon runt golvbrunnen, ser vattnet som hon blockerade rinna ner i hålen och sedan vrider hon av kranen igen. Den är blöt nu, och lite hal.

Hon släpper ut den tjocka vita balsamen ut plastflaskan och betraktar dess matthet som helt saknar glitter. Balsam ljuger inte. Försiktigt smeker hon in det i hårslingorna, reder ut de som trasslat ihop sig. Sedan tar hon ner den lilla rosa rakhyveln från hyllan i hennes huvudhöjd. Hennes småsyskon får inte nå den, mamma tror att de inte vet hur vassa bladen är och kan göra illa sig om de får tag i den. Hon har aldrig tänkt att hennes äldsta dotter, som hon köpte den till, kan göra sig illa. Medvetet. Det är många runt omkring henne som gjort det, och de visar stolt upp de röda streck de har över handleden för varandra och alla som vill titta. Hon tittar på bladen men har helt enkelt inte krafter kvar. Det krävs styrka och krafter, och det har hon inte, inte nu, inte ännu. Hon viker sig framåt och drar i stället med bladen över benen, kapar av små hårstrån som knappt känns och syns ännu mindre. Det räcker med att hon anar att de finns där så måste hon försäkra sig om att ingen annan anar, hon vågar inte ge dem en anledning att ana eller misstänka.

Hon drar med hyveln många gånger, ganska fort och det gnisslar lite. Själv är hon tyst, hon tycker om att vara det när man inte måste prata. Det måste man oftast, annars försvinner man i mängden om man inte är speciell och det är hon inte. Man måste prata högt, skratta för att visa att man har roligt och visa upp sin kropp. Det finns ingen annan väg att gå. Hon reser sig upp igen och sköljer av hyveln, gömmer den återigen på hyllan och gömmer tanken på att göra egna röda streck. Sedan tar hon ner den dyra tvålen från The body shop och luktar på den. Lavendel gissar hon, eller åtminstone en blomma. Hon gnuggar den mot sina händer och börjar sedan skrubba sin kropp, snabbt och hårdhänt. Smekningarna som hon strödde över honom medan hans ögon glittrade försvann med solen och hon sparade inga, inte ens åt sig själv. Pang, på med vattnet igen, sköljer av allt hon kletat på sig och blir återigen naken. Han hade inte gillat henne om han sett henne så, utan sitt skal av dyra kläder, falska skratt och blonda vänner. Vem gillade den hon var under skalet egentligen? Ingen, svarar hon sig själv. I så fall hade hon ju aldrig behövt låtsas.

Ibland hade hon försökt vara sig själv, men de andra hade bara tittat frågande på henne genom Hollywoodbrillornas mörka glas och hon hade sagt ”äsch, glöm det”. Glöm att jag finns, det blir lättare om ni tror att jag faktiskt passar i mitt skal. Det blir bäst om ni låtsas att ni inte ser när jag spricker i sömmen ibland och blottar min själ. Hon tänker att hon inte borde ha en själ. Ingen av de andra verkar ha det, de vill bara vara ett brunbränt skal, omtyckt av killar. Hon själv vågade inte riktigt, hon släppte inte honom så nära som han ville komma. Hon vill inte att han ska hitta en sprucken söm och se hennes själ. Han skulle inte förstå den, kanske inte ens veta vad det är han hittat. Hon vrider återigen handtaget, hårdare denna gång. Vattnet slutar rinna och hon står stilla en sekund, koncentrerar sig på att andas. Tömmer lungorna helt på gammal instängd luft, fyller dem sedan med ny, fuktig och fräsch. Sedan tar hon ett kliv ut ur duschen och in i sitt skal igen.