Här blir man presenterad med för- och efternamn
Introducerad och lanserad,
som en ny produkt
Men mitt namn inger inga förhoppningar hos er
Det är bara en bokstavskomposition som ni inte kan stava till
Jag är inte nästa Alex Bengtsson
Jag är inte ens hans sidekick

Emil Jensen presenterar sig som
”en naiv idealist som dör på slutet”
Men det är inte jag
Och ingen verkar vilja göra en film om någon som jag
Och ingen verkar vilja ringa mig heller
(och ingen verkar fatta allusionen)

Dör på slutet gör ju alla men
Det är väl bara ännu en anledning att
Inte introducera sig så
Som att säga
”Hej jag är en i mängden”
Eller indikera att vi har något gemensamt,
Emil Jensen och Jag
Du och Jag
För så kan det ju omöjligt vara

”Hej, jag är lik dig!”
Men det finns väl ingen som skulle lyssna på mig då
För vem är så självupptagen att han vill höra någon som sig själv?
Vem, år 2008, älskar sig själv?

Naiv är jag ju inte heller
Inte ens blåögd
Idealist kan jag inte ens definiera

Och ska jag nu definiera mig själv så ska jag väl
definiera mig som något jag kan definiera
helst identifiera
skilja från mängden

Kan jag skilja mig själv från mängden?

Om jag gick förbi mig själv på stan
- Skulle jag känna igen mig?
Varför?

Jag tänker
Och tänker att
Det sitter inte i mitt yttre

Det sitter i vad jag gör
Vad jag tänker på och
Varför jag tänker så

Jag tänker på Håkan Hellström
Och jag går Andra Långgatan upp och ner men inte en jävel kastar påskliljor efter mig
(och inte en jävel verkar fatta allusionen)
Och jag blir aldrig flickan som Håkan sjunger om,
För då hade jag varit den fulaste flickan i världen och då
Hade jag känt igen mig själv på stan

Men jag tänker att nu kan ni minnas mig ändå
Om jag avslutar med att presentera mig:
Jag heter Alexandra Palmquist och jag är en vandrande identitetskris