Med en lila mössa
kommer jag gående
tankarna spridda
en halvmeter runt mig
Träd uppmålade efter sidorna
av vägen
målade av mig
Jag kan inte måla träd
Men där står dom
iallafall
Jag tänker sakta
På Röda
leénden
och blåskimrande
havsbottnar
Du
Du med ett rött leénde
liggandes på en
blåkimrande havsbotten
Mina ögon kantas av
Du
Tårar
lycka

Hur ska man vara lycklig över nån som är borta för den tid han levde
Hur ska det gå?
Emmelertid kommer ju sorgen ändå
Även fast jag ler och låtsas
jag är glad för tiden som var,
men den varar ju inte längre så
igentligen
hur ska jag då kunna vara glad
över nått som bara är
Slut

Folk tänker på träning
drömmar om att gå ner
sådär en fem kilo
dom väger ju fem kilo för mycket
Hela sverige är överviktigt
Överviktigt med sorg
och låtsas glädje

Mina ögon kantas åter av
Du
   För du var ju den som var du och ingen annan kan ju vara lika mycket du som du var
inte ens i närheten

Katter kommer och går och rymmer dom är det bara att accseptera,
Dör dom är det bara att accseptera
katter är ju ändå bara djur
Trötta suckar om att jag tjatar så mycket för ingen tycker om mig igentligen och jag är väldigt ensam 

jag är synsk så jag kan genomskåda folks
''jag tycker du är jättesnäll''
Jag kan genomskåda folks
Leénden
För jag har gjort så för mycket själv
Tillslut lär man sig

Jag känner ingen större sorg
ensam i korridoren
viskande människor
i klumpar
fnissande
Jag får ibland lust att bara skrika
VAD ÄR DET ALLA VISKAR OCH FNISSAR ÅT
VILL INGEN FNISSA MED MIG?

Men varför skulle någon vilja det

Självständig
Självantändning

Nej, inte det sista
Mitt enda fel är ju att

Emmelertid kommer sorgen och det är inte bara lyckan som knackar på dörren utan också grannen med sorgpulvret i handen
Katten är död