Regnet föll ljudlöst. Det föll från en gråtung himmel och kylan av den dova kvällen trängde in genom kläderna. Jag gick mot tunnelbanan och höll fast sjalen i blåsten. Globen såg ut som ett gigantiskt smultron, fick sommaren att visa sig som en hägring i alla osammanhängande tankar. Dofter av varma ängar, av havstång, fiskmåsar som skriker och barfota fötter mot varma klippor. Allt var så långt borta.

Trafiken lät mycket mer när asfalten var blöt, ett monotont ljud av rullande gummidäck.



*


Över Medborgarplatsen förvandlades regnet till snö. Flingorna smälte vid marken eller la sig som våt bomull på kläderna. Torget låg mitt i ett luddigt mörker där man kände lukten av allt blött, av allt halvförmultnat som inte frusit. Det knirrade och gnisslade under fötterna. Jag höll blicken neråt för att se var jag satte fötterna, klev i de mellanrum som fanns.

Allt tycktes tydligare nu, mer klart på något sätt, alla människor. Det var ofta som jag ville fråga mina vänner om det var så här det brukade kännas att vara inne i stan. Mina minnen var alla så diffusa, de senaste åren var inte riktigt verkliga.

Mp3-spelaren låg kvar hemma, så jag försökte höra musik i huvudet i stället, som skydd från ljuden. De kunde komma från vilket håll som helst, när som helst. Även om snön skapade ett lugn, då flingorna absorberar ganska mycket ljud, kan de inte fånga ljudet av glas som faller. Eller krackelerandet, de sprickor som rusar fram över sköra ytor. Det ljudet tar sig fram genom andra frekvenser, löpandes längs banor som inte går att bryta.

Flingorna borde innehålla många hemligheter, tänkte jag, bara de inte dog så fort. Dessa mängder av energier och ord som strömmar ut från människor, fastnar i de mjuka flingorna när de dalar, även det som vi tror att ingen annan vet. De skulle säkert vilja viska, om jag kunde hålla en nära, nära mot mitt öra. Snöstjärnan skulle berätta med späd röst om allt, alla mysterier som flugit mot himlen och fastnat på vägen.

Nyfikenheten smög sig på, en växande gryning. Flingan dalade så lätt, den dansade ner i min öppna vante. Jag lyfte den mot örat och höll handen så nära jag vågade. Snöflingan flämtade och pep, fick ur sig enstaka toner, spontant drog jag handen närmre intill. Tystnad.

När jag tittade i vanten igen, fanns där bara spår av vattendroppar.


Runt mig på torget stod människor i klungor utspridda över torget, de kom gåendes från olika håll. Mest ungdomar. Jag kände ett lätt knackande, som vassa fingertoppar över den frusna kinden. Lite obehagligt. Och rysningar svepte genom kroppen. Somliga tittade mot mig, på mig, jag sneglade tillbaka utan att se dem i ögonen, inte i deras ansikten.

Glas som lossnat helt föll till marken, men mycket stannade innanför kläderna. Jag gick med kvicka steg, undvek de som som sökte mina ögon ..krack.. vände bort blicken för att slippa se, men jag visste. En spricka sökte sig från tinningen och ner över kinden på tjejen med röda, droppformade örhängen och en kavaj med stora svarta knappar. Hon stod tillsammans med en kille med nötbruna lockar. Jag undrade vad han sa till henne då hon tittade ner på sina skor. Undrar vad hon kände när hon skrattade till och utan anledning började leta efter något i väskan.



*


Popcorndoft, sorl av röster och rivandet av tunt papper ..ritsch.. ritsch.. Jag ställde mig i kön till biljetter och godis, såg mig om i rummet. Mest leende ansikten, nyfikna och naiva i sina sätt att röra sig, men jag kunde inte låta bli att sträcka blicken längre in för att se. Det kom från flera håll samtidigt, som när iskuber läggs i solljummen jordgubbssaft.

Två killar i tjugoårsåldern stod framför mig i kön. När de vänder sig mot varandra, ser jag hur ansiktena skiftar i olika nyanser och med skarpa kanter. Tonen de talar med är till en början lättsam, de anstränger sig för att låta likgiltiga. Den blonde killen försvarar något. Hans mörkhårige kamrat lägger armarna i kors, kliar vänster överarm genom tyget och iakttar sin vän, väntar in ett svar. När han sedan stoppar händerna i byxfickorna rasslar det till och ett par glasbitar trillar ur ärmen och ner på golvet. Och samtidigt, ett nätverk av ljusa linjer bryter färgen i den blondes ögon, han kastar en snabb blick bak på mig, det blå förstärks. Jag tittar snabbt ner i golvet.

Något har fastnat under skon, smutsig godisbit, jag använder spetsen på den andra skon för att skrapa bort den. En röd liten klump, jag sparkar till och den far över golvet. Min tur i kön. En ganska ung kille med tunt rödblont hår och mörkblå väst med alla knappar knäppta, ler trött mot mig på andra sidan disken. Tack så mycket. Jag får min biljett och går.


Biljetten rivs och mannen säger något när jag går in mot salongen. Jag uppfattade det sista ordet, höger. Plats etthundrasexton på rad nio var min, längst upp och längst in. Jag kränger av jackan, lägger mössa och vantar på golven, intill väggen. Reklamen har börjat.



*


Snabba steg i blöt snö och bland fredagsmänniskor, mot tunnelbanan. De hade ett ivrigt sug i ögonen, en längtan. Bitar lossnade ibland, känslor karvades ur dem inifrån. Det skar i mina öron. Vissa bitar ramlade ut ur deras byxben och landade på skorna, andra föll direkt till marken. Allt genomskinligt, glittrande.


Så kommer en medelålders man irrandes fram på trottoaren. Han ser mig, kanske in i, genom eller bredvid. Vet inte riktigt.

”Kan nån hjälpa mig?” ber han, rätt ut i luften ”Aj!”

Hans ögon stirrade upp i himlen, som om han såg någonting annat. Kläderna satt säckigt. En collagetröja vänd bak och fram, byxorna var blöta en bit upp och de släpade i marken vid hälarna på gympaskorna. De såg inte ut att vara hans egna. En dimma låg över hans gestalt som fick mig att rygga tillbaka, samtidigt som jag ville ta tag i honom, föra honom tillbaka. Hit.

Han ser sig oroligt omkring bland nattrafik, bland snö som virvlar, sorlet av energier, människor som gnisslar och långsamt faller isär. Händerna viftar till och täcker sedan krampaktigt för båda öronen. Hela det bleka ansiktet förvrängs då blicken flackar fram och tillbaka och något växer i honom, något släpper inte taget inuti. Han gnyr och gnolar. Människor passerar.

Det vita föll över oss. Jag följde linjerna i hans nu uttryckslösa ansikte, han hade släppt taget om sitt huvud och återfick sina tomma ögon. Hyn var slät och såg len ut, jag ville känna efter, tog av ena vanten och sträckte mig efter hans kind.

Men han sjönk ner mot en husvägg och såg ut att somna in, bort till något annat. Jag drog på vanten igen. Tänkte att han visste mer än så många andra, såg sedan upp på väggen han satt lutad mot. Någon har klottrat, krokiga bokstäver över teglet: I have a special plan for this world.

Jag kände mig maktlös.



*



Så stapplar jag äntligen in i en vagn.


Den mekaniska rösten berättar vart vi ska: Tåget går mot - Farsta Strand.

En ung man med sydamerikanska drag håller kvar min blick, tittar på flaskan med coca-cola som jag höll fast med armbågen mot sidan, medan jag drog av tumvantarna. Han säger något, verkad road. Jag förstår inte vad han vill, går förbi honom. ..se upp för dörrarna.. Det stramar i skinnet utmed nacken, nedför ryggen. Jag vill bort. I ögonvrån ser jag hur han vänder sig om och säger samma sak igen, fast lite högre. Skrattar. Jag ökar takten, går längst ner i vagnen, sätter mig med armarna i kors tätt, tätt intill kroppen och blicken rätt in i fönstrerreflektionen. Jag andas knappt.


Nästa uppehåll, Skanstull.. En underliggande känsla vaknade, den där obehagliga stressen, det där svarta i huvudet. Hela nervsystemet rycker till när en tjej i rött plötsligt vaknar med ett hopp och springer förbi, ut genom dörrarna. Hon hann. Jag andas in långsamt och försöker hitta en skylt som talar om på vilken station vi befann oss ..avståndet mellan vagn och plattform när du kliver av..

Hela kroppen dunkade. Jag bad för mig själv att tåget skulle skynda sig. Människor stod på perrongen och pratade med varandra. De log. Skärvor glittrade i deras ansikten. Det verkade finnas så mycket som skiljde deras upplevelse från min. Jag blundade, hörde sprickor som skar innan tåget stängde sina dörrar och rullade vidare.


Det plingade till i högtalarna. Måste vara min station ..du borde skynda dig hem.. Is i lungorna, det kändes som om hjärtat stannat. Jag rusade av.


*



Flingorna hängde ner från mörkret. Jeansen blev kallare för varje steg i snövindarna. Jag ville bara tänka på mina mörklila stearinljus i taket hemma, som jag köpte från Indiska tidigare under dagen. De satt snett i ljuskronan, jag såg det tydligt framför mig. Det känns fel, så fel. Min port syntes nu längst nerför gatan.

Men det skar i skinnet, klirrade i fotspåren. Blåsten hade tilltagit. Jag kliade mig genom mössan, i pannan, hörde små glasbitar gnissla mot varandra och när jag började småspringa rasslade det i kläderna. Jag kände inte efter längre.

Jag tittade på min vante som glittrade av glassplitter. Tillslut nådde jag porten och jag stängde den efter mig. Och utanför fortsatte snöflingorna smälta när de nådde marken.