ensam vid ett rangligt kafébord
slog hon plötsligt upp sina blåa ögon
fick syn på luften
mellan sig själv och
korvgubben på andra sidan torget.

hur den var
förpestad
av ett femtiotal
smutsiga
liv.

Hon låtsades gå omvägar runt dem
medan hon sprang raka vägen dit.


Blåslagen ögnade hon igenom plötsligheten
i det hon var på väg att företa sig,

vågade
för ett ögonblick lita på
sin första instinkt,
och huffade och puffade och
smockade korvgubben bortbortbort.

Nu var den hennes, korven.
Och brödet och all ketchup och senap
hon någonsin kunnat drömma om.

Och bostongurkan,
bostongurkan.

Men vad var det nu
hon skulle ha
allt detta till?