Det var något som var annorlunda
när jag mötte din blick idag.
Dina vanliga blå ögon
var plötsligt ett underbart hav att segla på.

Ånej..

Du höjde din hand till hälsning,
och jag bara stod där som ett fån.
Det måste ha varit det där med din blick,
för jag kunde inte höja armen en centimeter.

Dina ögon förlamar mig..
Vart är jag påväg?

Senare, på gympan, spelade vi fotboll
Jag hade världens läge framför målet
men tappade det när du kom för att knycka bollen.
Du var så nära, jag kunde känna din värme.

Du stank svett,
men jag ryggade inte tillbaka.
Varför?

På mattetimmen gav du mig en klapp på axeln,
som en tacksam gest för att jag hade hjälpt dig med ett tal.
Huden på axeln brände, men inte på ett obehagligt vis.
Det var faktiskt.. den underbaraste känsla jag någonsin haft.

Dina händer bräns..
Ska jag hämta vatten
eller något annat som kan kyla ner dem?

Jag satt med ett ritblock och en penna i min hand
och omedvetet skrev jag ditt namn.
Inte en gång, utan många gånger. Väldigt många gånger.
Jag kladdade faktiskt.. hela blocket fullt.

Det var då jag förstod..
Men inte kunde det..?
Inte jag..?

Men det räckte faktiskt att kolla på din bild
i skolkatalogen för att få det bekräftat.
När jag såg ditt soliga leende
kände det som om en svärm lekfulla fjärillar
flyttat in i min mage, och alla viskade samma ord:

Kär


Men jag orkar bara inte
Kärlek är en drog
och jag har alltid varit oberoende.


Jag kanske slipper lindrigt undan, om jag blundar när du går förbi?
Eller så kanske det räcker om jag hittar ett lämpligt insektsmedel mot fjärillarna i magen?
Eller om jag tvingar mig själv att aldrig mera tänka på dig?

Tsss.. som om det skulle gå!