Det var en kylig natt, dimman låg tät mellan husen och regnet piskade mot rutorna. Tittade man in genom en ruta på ett utav husen så såg man en liten flicka som satt i sin säng. Hennes svartfärgade, otvättade och oborstade hår vilade på hennes axlar. Hennes ögon var matta och hon satt och stirrade ut i ingenstans, ur stereon sjöng en kille med mörk röst på hög volym men hon verkade inte höra det. Trots att hennes min inte gick att avläsa och inga tårar rann ned för hennes kinder så syntes det att hon var ledsen.

Utanför fönstret fortsatte regnet att ösa ner, vinden ruskade om träd och buskar. Långt borta kunde man höra ett svagt muller, men den lilla flickan man såg genom ett av fönstren hörde inte mullret. Hon satt bara där och stirrade ut i ingenstans. Hon höll något krampaktigt i den slutna handen. Det syntes inte att det var en vikt pappersbit.

Nu hade ovädret blivit värre och mullret kommit betydligt närmare och ljuset som kom från lampan bredvid sängen blinkade till några gånger innan det slocknade helt. Det var strömavbrott och hela gatan låg nu i mörker men genom fönstret kan man fortfarande tyda konturen av en flicka, sittandes i sin säng som stirrade ut i ingenstans. Det blixtrade till och rummet fylldes av ett vitt sken för att ett ögonblick senare återgå till mörker.

Regnet slutade ösa ner och droppade nu ganska stillsamt mot marken. Mullret var sakta på väg bortåt då det blev dovare och dovare. Nu såg man inte längre konturen av flickan som tidigare satt på sin säng och stirrade ut i ingenstans. Plötsligt kom strömmen tillbaka och lampan bredvid sängen lyste igen. Nu satt det inte längre någon flicka där men om man tittade noga igenom fönstret så såg man nu en vikt papperslapp där flickan tidigare satt. Man kan inte se vad det står på lappen om man tittar genom fönstret, men efter att ha sett flickan sitta på sängen under ovädret så vet man vad det står.

På den vikta papperslappen står det ”hej då”.