jag är het lava
i din bröstkorg,
en supernova
bakom dina ögonlock

jag är ett halvt nikotinplåster
på ditt vintertrötta hjärta,

säger jag
och tror inte på mig själv

jag försöker bara samla tillräckligt mycket mod
för att våga vara svag
för att våga viska mot din halsgrop
att

vi kanske borde försöka älska oss själva,
bara litegrann åtminstonde
innan vi svetsar ihop våra drömmar
till någon typ av verklighet

jag försöker bara samla mod och förklara
att jag inte vill bli snöflingorna
som faller från dina sommargröna ögon
om nätterna då solen gått ner

*

så går det ett år eller tre
och man sitter barfota på en sten vid vattnet
med gamla 50-öringar i fickan
och tänker att
de duger väl åt gamla önskningar,
för av någon anledning
så slutar man aldrig riktigt hoppas

sen faller höstlöven
och man räknar alla minuter som gått,
alla sekunder man inte trodde skulle
räcka till eller vara starka nog,
instabila tvekande sekunder
som inte vågade
ta plats

man väntar på den första snön
och tänker att
du kanske har det bra
trots allt

*

en gång var jag
het lava i din bröstkorg,
en supernova bakom dina ögonlock,
ett halvt nikotinplåster
på ditt vintertrötta hjärta

men nu,
nu är jag inte mer än ett
döende minne
som ligger sönderslaget utanför
din vänstra kammare,
kippandes efter andan
med vetskapen att
jag aldrig vågade
knacka på