Redan som liten hade allt varit skit
Han hade lärt sig att leva genom att dö bit för bit
Som en själslig kredit som nu var övertrasserad
Hans äkta personlighet var glömd och kasserad

Sen hon lämnade honom har hans vardag varit grå
Vilket hon i och för sig sa att det var redan då
Han kan inte förstå vad det var som var dåligt
Dom som hade det så prydligt och pråligt

Ingen får veta att det någonsin ägt rum
Han biter ihop och låtsas vara stum
Att tala med någon är att visa sig svag
Stereotypisk perfektionism har inget undantag

Han småler och skrattar för att dölja sin sorg
När han som vanligt socialiserar på staden torg
Men en mental mal gnager hål i hans samvete
Gör tillvaron kal och lagrar år till hans anlete

Hans kropp är ett förvaringskärl av uppdämd våldsamhet
Och anletet en förslutning som döljer allt förtret
Men ytan blir alltmer porös
Snart brakar det tillfälligt tämjda helvetet lös.


Stående med ansiktet på glänt
Han kan inte längre låtsas som att ingenting har hänt
Han blir stående med ansiktet på glänt
Kroppsligt förfallen, mentalt dekadent


En fasad, ett leende, allt är ett spel
Som bygger på rädslan av att allt ska bli fel
Som en blockad, ett beteende, ett fysiskt försvar
Till för att dölja de psykiska defekterna han har

Hans leende förför, charmerar och berör
Men inombords stagnerar allt och dör
Han lever i ett bräckligt hölje en lucker gestaltning
Krackelerar skalet så rasar allting

Han döljer sin karaktär under en skråpuk
En uppdiktad imaginär gestalt för utebruk
Men det sliter och skär i hans hjärta och buk
Att han har anpassat sig för att omvärlden är sjuk

Att gå runt i samma trista varieté var dag
Har fått honom att förtränga sitt genuina jag
Allt är fundamentalt fel, han är onormalt stel
Han drömmer om att få sprängas för att sedan bli hel

Han kan inte bestämt säga att han vet vem han är
Hans identitet känns mest som en last som han bär
Krasst är han det dom begär, han är samhällets chimär
Fast i en annan karaktär, för att lyckas leva här

Men det enda genuina är hans inre behov
Instinkt är en vilja som flyter i hans blod
Medan tankar går i varv flagnar nunan i sin skarv
För hans själ att krypa ut som en likblek larv


Stående med ansiktet på glänt
Han kan inte längre låtsas som att ingenting har hänt
Han blir stående med ansiktet på glänt
Kroppsligt förfallen, mentalt dekadent


Dom har klippt hans klor och bränt hans vingar
Väl nedtryckt i skorna har dom spänt fast han med tvingar
Oskadliggjord och dämpad
Han är tyglad, anpassad, strypt och lämpad

Men dåliga tankar fyller hans sinne
Fast hans bakgrund har bleknat, flagnat och dalat
likt fjädrar ur hans minne smädar någon hans inre
Som en svart klump i hans bröst, som en inombords höst

Som slår rot och en röst, som ett hot
”Det finns ingen tröst, det finns inget bot
Idiot! Du lever som någon annan
Du har medelmåttigtordinär stämplat i pannan

Vem fan tror du att du är?”
Självföraktet kopplar nya grepp om hans misär
”Jag är det som du försökt hålla instängt
Din nakna vrede och ditt hat blev aldrig förträngt”

”Nej men jag kan inte bli arg”
”Tiden är kommen, nu förvandlas du från lamm till varg
Din psykiska sår har legat och nött
Allt som har gömts i dina ben kommer nu ut ur ditt kött”

Han har inte längre något val
Instinktivt kränger han sig ut ur sitt vansinnesskal
Han öppnar sitt ansikte, avhöljer tankar av skam
Och allt mörker han döljer väller fram

Hans mask krackelerar, han anar sitt anlete
Kanar mot sitt rätt jag och nollställer sitt samvete
Spillror av hans barndom smakar svavel i hans gom
Men plötsligt lägger sig lugnet och han känner sig tom


Han blir stående med ansiktet på glänt
Och behöver inte låtsas som att ingenting har hänt
Han blir stående med ansiktet på glänt
Kroppsligt förfallen - mentalt dekadent

Lever du som du lär, är du skalet du bär
Finns det ens någonting där, vågar du se vem du är?
Uppdämd skit som har hänt, alla känslor du känt
Ligger och bubblar latent tills ansiktet står på glänt