Med andan i halsen tar jag genvägen nedför fyra trappsteg,
cykeln studsar men jag håller mig fast i styret,
baken ömmar, kinderna är röda, ögonen uppspärrade,
fötterna trampar runt runt i rasande hastighet.

Cyklar in på Mariatorget,
på gungorna har barnen frusit fast i ögonblicket,
farbror Anton har flaskan halvvägs mot munnen,
metodistkyrkans besökare står med ena foten på trappan den andra i luften,
ett stackars barn hade nästan fått smaka på glassen,
utanför lekis står fröken och håller upp den tunga dörren för barnen.

S:t Göran är den enda som rör sig.
I ett våldamt hugg mot strupen dräper han den gröna draken, blodet sprutar och draken faller ner i fontänens vatten, sprattlande...
...och bara jag såg det...

...jag vaknar upp i en stålsäng på sjukhuset, dom säger att jag slog mig i huvudet.

St: Göran blinkar fortfarande emot mig när jag idag kommer tillbaka till min barndoms lekplats.