Och vi gick där på stranden,
varken lyckligt leende eller hand i hand,
men med känslan av att inte vara ensam.

Och jag satte ner fötterna precis där du just gått.
Steg för steg,
gick jag i dina spår.

Du satte dig ner
och sprätte med tårna i sanden
och jag byggde en vallgrav runt dig.

Sedan lade jag mig bredvid dig,
och såg solen gå ner.
Den slukades av havet.

Och då nuddade din hand min.
Du skulle just ta bort den
då jag tog tag hårt.

Kan stunden sparas, för alltid, om vi lägger i den i en burk
och blåser på kärlek innan vi stänger,
som ett evigt sigill som inte kan stötas bort med tiden?

Och våra poesispår kan kanske bevaras,
om hjärtats takt aldrig upphör att dirigera
melodin som sjunger om drömmarna.

Och vi kanske kan sitta här för alltid,
om jag bara fortsätter att hålla din hand
hårt.