Fårorna i hennes panna bildar en karta av minnen. Minnen som aldrig kommer att glömmas bort fångar den människa som någon gång ser på henne. Men ingen ser. Snön dalar sakta och besynnerliga låtsasmelodier spelas av snöflingorna som träffar marken. De skapar toner som fyller den tomma verkligheten. Träden omkring henne växer upp som skyddande murar. De skyddar hennes nyvunna frihet från omvärlden. Vita, sprakande kristaller smälter i närvaron av hennes kärlek. En kärlek som på många år inte har fått gensvar och inte fått levas ut.

Solen lyser varmt och konkurrerar med kylan från frosten på marken. En länge buren önskan om att lära känna verkligheten kommer igen. Önskan växer sig större och fryser till is. Nu finns den kvar ända tills hon värmer upp den och tar hand om den. En önskan som inte förut var möjlig, men nu har uppnått alla vidder av nåbarhet.

Vämjeligheten av det förflutna har nästan glömts bort och frusit fast i de bleka björktopparna. En förfluten verklighet av fångenskap griper tag i en förbiflygande vingspets av liv och slukas upp av det vackra. Försvinner bort i sagans dröm.

Dimman ligger som en tunn filt och skapar en mystik och en hemlighet. En hemlighet som bara vinden känner till. Ett vingslag av verkligheten griper tag i hennes minnen och tåligt burna längtan och väntar på att ta henne med sig.
Hon är ensam med frosten, snön, verkligheten och fantasin. Aldrig förut så ensam, men aldrig förut så fri.