Kvinnan och ormen

Det var en gång en kvinna som gick ut att hämta ved
En kulen kväll om hösten för att elda spisen med
När hon oförväget bort mot vebon styrde sina steg
Fick hon se en stackars frusen orm som låg i hennes väg

”Ta mej in blida kvinna ta mig in i stugan din
ta mej in blida kvinna, ta mig in”

När kvinnan hörde ormen ömkligt bedja för sitt liv
Fylldes hon utav en sympati så varm och intensiv
Hon tog upp den stackars ormen, bar den in och gav den mat
Och lät den sedan ligga framför elden, mätt och lat

”Ta mej in blida kvinna………………………

Kvinnan gullade med ormen, slöt den tätt intill sin barm
Ormen mådde mycket bättre där den låg så trygg och varm
Men i stället för att tacka för den hjälp hon honom gett
Gav vår orm den blida kvinnan ett dödligt giftigt bett

”Ta mej in, blida kvinna……………………..

”Jag räddade ditt liv” sa kvinnan, ”du var nästan död.
Jag förbarmade mig när jag såg dig ligga där i nöd.
Varför biter du mig då, din orm!” sa kvinnan och fick svar
”Du visste redan dagen du tog in mig, vem jag var”

”Ta mej in, blida kvinna …………………..

Ormen har en plats på jorden ibland alla andra djur
Som lever under solen som en del av vår natur
Men det hör till ormens väsen att den har en giftig tand
Och därtill en kluven tunga som den talar med ibland.

Ta mej in ljuva kvinna…………………….