Jag stod och såg på hur han vred sig i dödskamp. Ångest och ängslan i hans ögon. Jag höll min hand på hans kropp, förundrad, förtvivlad. Skulle det vara så här? Jag hade aldrig sett något sådant förut. Tidigare hade det gått så fort. Som om de bara somnat in och slutat andas. Detta var något annat. En kamp mot döden. Såg i hans ögon att han visste att han skulle förlora.
Det gjorde han. Plötsligt blev han stilla. Borta. Kvar fanns bara en kropp.

II

Allt gick så fort på den tiden. Fanns alltid något att ta tag i. Alltid nya projekt, nya åtaganden. Prestige låg över mig. I luften jag andades, i de signaler jag gav. Aldrig någon tid till eftertanke.
Jag glömde honom bara några dagar senare. Trots att jag lovat att sköta om graven. Plantera blommor, göra fint. Kort därefter växte brännässlor och tistlar även där.

Förståelse fanns inte på den tiden. Bara rycka på axlarna och gå vidare. Aldrig tid att lyssna. Aldrig tid att tala. Aldrig tid att tänka. Alla runt mig fick sina materiella och primära behov tillfredställda, det såg jag till. Något annat var otänkbart. Men tankarna, samtalen fanns inte.

III

Ligger stilla på sängen. Blundar. Jag ser tunneln, med ljuset långt borta. Jag färdas framåt mot ljuset. Ska jag dö nu, tänker jag.
Blir inte rädd. Ligger kvar och väntar på vad som ska hända.
Allt blir svart. Tomt.

Jag öppnar ögonen. Rummet är kvar. Jag är kvar. Jag är inte död. Kanske är jag återfödd? Tankarna, känslorna kommer åter till mig. De vill ha plats. Den plats de förlorat men som de har rätt till.
Jag låter dem ta sin plats.