det är en sån känsla att vara så fylld av glädje, hopp och förväntningar som sedan på en tusendels sekund byts ut mot besvikelse, ledsammhet och depression.

utan anledning.


sån förbannad ilska som tränger sig in värkande i bakhuvudet, den får mina fingrar att frysa och stelna. den får mig att vilja veta vad som blir av att man tar en kula med tinningen som dämpning.

mot hatet.

varje gång jag kommer på mej själv med att tänka på dej, eller er alla för den delen, så blir det kaos av hat, besvikelse, illvilja, hopp, förväntningar och mod att sinnet slår runt i ett förtvivlat rop efter hjälp.

då går det inte att sova längre.

då går det inte att kompromissa längre.

då blockeras blodtillförseln till händer och fötter och magen.

det är då jag tänker på hämnd.

då jag vill ha dig för mig själv, om bara för ett litet tag.

när jag hatar och älskar och ångrar och tvivlar allt och inget.



jag vill inte mer nu!
det får väl för fan vara nog snart?
pulsen kommer nog aldrig lägga sig normalt igen..