Jag vaknar av en kyla mot mina lår. Det är du som andas på dem. Jag vet ju vad som väntar, idag har du kniven som kumpan. Jag vill helst skrika bort all oförvåning men då skulle du märka att jag inte sov och troligen sätta en kniv i mitt hjärta. Jag låter tårarna få rinna, det spelar ingen roll. För du verkar tro att jag kan gråta i sömnen. Jag blundar och tänker att min kropp bara är av plast och att det lixom inte är mig du kysser eller tar på. Och det funkar, jag blir flickan av plast igen. Flickan av plast känner inte när du skär, hon hör inte när du berättar din plan. Din plan om att utnyttja henne och sedan hänga henne i nåt av träden hon lekte i som barn och få allt att se ut som ännu ett självmord. Hon blundar för det som kommer att ske. Flickan av plast fortsätter att låta hennes liv vara på låtsas natten ut, eller ja, livet ut. Och nu är hon ingenting, inte ens flickan av plast, nu bara ett lik någonstans. Ett lik som gråter i sömnen.