De gamla multnande äppelträden ger fortfarande frukt,
fast endast husets överväxta stengrund står kvar.

Ett par lila syrenbuskar flankerar den idag osynliga förstutrappan,
en liten stig är upptrampad,
inte längre utav människor,
utan av rådjur och älg som tacksamt äter av fallfrukten.

Jag går in genom den osynliga ytterdörren,
ställer mig i köket och insuper doften av mylla.
Ser ut igenom vad som en gång kanske var ett fönster, 
därutanför finns en källa med rent vatten.

Tystnaden dränker ljudet av ett avlägset larm från samtiden,
in i mitt huvud strömmar i stället ljuden från dåtiden.

Gnisslet från vagnshjulen när far i huset kommer tillbaka från skogen,
slamret från hovslagaren som kom i morse,
den stilla gråten från en sörjande farmor därinne i kammaren.

När jag stiger ut ur huset igen,
vinkar jag till kvinnan som står där inne i köket.

Hon vinkar sorgset tillbaka,
kanske önskar hon att hon kunde följa med.
Eller också är hon sorgsen för att inte jag får stanna kvar.

Jag vet i alla fall varför jag känner mig sorgsen.