Syster, älskade underbara du, jag ser på avstånd vad som händer med dig. Du sträcker dig efter svar och du ska lixom inte ens fråga frågorna än. Du har många problem som du hatar och det ska inte ha gått så långt så att du hatar dom ännu.

Syster, du går för snabbt mot mig. Sakta ner och var barn för du kommer ångra dig sen och det blir bara knepigare än så länge. Och jag vet att jag inte är någon bra förebild men jag ber dig, titta inte på mig och gör inte så som jag. Försök inte ens.

(Syster jag vill så gärna vara ett stöd men det kanske det som är fel. Att jag inte kan stötta dig för att du då tänker som jag och blir som jag)

Jag pratar inte om att ditt betéende inte är normalt, för jag hatar begreppet normal, det borde raderas ur nationalencyklopedin och aldrig mer få sägas. Du är inte normal, ingen är normal, men jag ber dig sluta springa iväg från barndomen sådär för ditt liv blir inte bra om du fortsätter såhär.

Du ska lixom inte ha anorexia och väga dig två gånger om dagen, du ska lixom inte få dom där paniken du alltid får när du ska iväg till skolan, du ska inte tänka så djupa tankar om döden, du ska lixom inte ha skriva poesi och låsa in dig än.

Det är inte bra för dig själv och det som är du, det vet jag om. Lyssna på mig när jag säger det.