Allt som händer

från det gröna gräset och hit

är en sorts skrattretande scen. Lite som cirkus, fast ännu mer tragiskt.



Det gröna vassa frasiga gräset, som annars sticker under fötterna så man

önskar man hade tagit skor, är fastsytt på mina fingertoppar.




Jag önskar jag visste när det hände.




När, i runda slängar, jag började längta till gräset så mycket så att fingrarna

sydde sig fast i det,

så varje gång, och jag inser det börjar bli löjligt nu,

jag försöker gå någonstans så sträcks mina fingrar ut och blir snubbeltråd,

längre och längre ju mer jag stretar.





Jag sitter vid datorn och skriver med näsan, och jag hör hur änglarna skrattar

åt mitt absurda beteende,


men de svajande grässtråna tog min själ innan änglarna skrek min skuld och

djävulen tog min oskuld

(det borde varit tvärtom, jag menar... varför tar de tvärt om, borde inte djävulen tagit min skuld och änglarna min oskuld och gräset... åt helvete med gräsplätten i solskenet liksom. Min själ har ett högre pris än en solig dag och en tid som står stilla. Eller?)




och resultatet?



Varje gång jag börjar vänja mig måste jag röra på mig, tills jag snubblat

sönder några trådar och virat in mig själv i ett absurt garn.





Det kommer snart hända,

när Folk höjer ett ögonbryn och pekar diffust på min tilltrasslade varelse och

mumlar; \"du borde göra något åt det där\"
(här görs en cirkulerande vag rörelse med fingret åt mitt håll)



Men jag har lärt mig att även med ett knippe studier och två knippen

jävlar-anamma är mina fingrar fortfarande fastydda i gräset,

och hela den där karriärsgrytan bara kokar över hela tiden,

och när jag försöker röra runt i den



kryddar jag med avslitna grässtrån av misstag och blir PÅMIND.





Påmind om de gånger jag bara låg där,

och visste meningen med livet.