jag skriker
tills luften tar slut
ett fåfängt försök
att väcka de döda

att fylla ditt bröst
med nya andetag
så att kroppen
krampaktigt
kan leva

den som inte längre är du
lystrar till min bön
endast en kropp
som tiden däremellan
har härjat

den lena huden
skyddar inte
mot tidens förfall
det varma blodet
pulserar inte längre
i dina ådror

en efterlängtad omfamning
likstela armar runt
blodfylld kropp
tomma ögonhålor
som stirrar

din andedräkt
fyller mina lungor
och
jag skriker
tills luften tar slut