I ett hörn ljuder hans sång. Han nästa talar fram orden men de blir till en obeskrivligt vacker, själsvärmande sång. Idag får vi minnas när Polaren Per var på socialen. När han har sjungit om alla sina minnen har det nog gått så många dagar att vi hunnit glömma den första. Men vi blir så gärna påminda. Jag tror det är därför alla gillar honom här, han får oss både att komma ihåg och att glömma.

Han sitter för sig själv, hälsar som vanligt inte från större avstånd än en bordsskiva. Han har på sig samma gröna kofta som när han kopplade ur elektriciteten. Tyst sitter han där, täckt av lucky strike-rök med en kopp pennyroyal tea i handen. Jag undrar vad han tänker – Ångrar han sig? Var det hit han längtade?

Hon är omgiven av barn, som alltid. De vill höra hennes röst igen, den får dem att färdas till den andra världen, världen de föddes i. Kanske berättar hon om Emil. Barnens ögon strålar och hon tittar på dem och ler. Jag ser i hennes ansikte att hon gjort det många gånger förr.

De nya ger honom alltid sina sympatier, de tackar honom för allt hopp han skänkt. Men han vill bara vara en av oss har jag märkt. ”Tacka er själva istället, mitt blod smakar likadant som erat” brukar han säga, alltid med samma vänlighet i rösten. Han för omedvetet sina fingrar genom hålen i hans handleder när han berättar för några nyfikna att missförstånden är många.

Han stönar till när han ställer sig upp. Kanske blev det lite väl tomma kalorier i slutskedet, roar mig med att tänka. Han är dock fortfarande en kvinnokarl, de nya tjejerna ser alltid honom först. Lite nedslagen inser jag att jag bara är avundsjuk. Jag vill också kunna sjunga med en röst av sammet om hjärtekrossarhotell och nyfödda barn i gettot. Då hade jag också varit någon att räkna med här.

Pondusen har han kvar, visst har han det. Han sätter sig bredvid mig och hälsar, kanske lite stelt, men vänligt. ”Folk därute minns fortfarande din tid, Sverige har aldrig varit så solidarisk som då, det glöms inte i första taget” säger jag till min bordsgranne. ”Hoppas det, annars kom kulan för tidigt” svarar han lakoniskt. Med en impuls av dåligt samvete undrar jag om min kommentar var olämplig, men den var ju bara ett uttryck för min beundran.

Jag tystnar och tänker på när lyktorna närmade sig. Jag tror att jag hann undra vad som skulle hända efteråt – men det kan vara en dramatiserande efterkonstruktion från min hjärnas sida. Jag vet inte hur länge sedan det var, tiden måste ha blivit patenterad innan vi såg dess fördel på den här sidan. Vi har det bra, visst, men de många intressanta mötena förlorar sin färg när vår hemlängtan är så stark. För eller senare inser alla här att en evighet är en väldigt lång tid.