Jag minns dagarna när konsekvenserna av insikten
Slog mig med full kraft och täckelset föll från mina ögon
Ett mörkerljus som gav mig total frihet fyllde min varelse
och ML följde mig på vägen

Min ateistiske lärare hade den inte, insikten alltså,
som fullständigt befriar och jag tyckte han var
inkonsekvent, fast det ordet använde jag inte då

Han behövde fyrkanten att vandra i
nödvändig var den för att hålla ihop
fragmenten och bita ihop om skeendet
kring det liv som råkade vara hans

Ville jag gå utanför ramarna och studera
processen i det som gav mig förnimmelser
om att vara ett jag, ett själv, med alla känslor,
med alla sinnen i funktion som lät mig uppleva
en existens i denna osannolika drömvärld
bland alla andra materialiserade tillfällighets kroppar
(detta som envar envisades med att kalla verklighet)

De enda hindren var mina inlärda beteenden,
men insikten tog mig förbi,
då jag genomskådat
och sett vad vi verkligen var:
fantastiska maskiner
biologiska dockor
och konventionerna kunde inte längre hålla mig tillbaka

Berusad och frälst skrek jag skrattande i det absurda
omsluten av en välvd kupa, ett under för mina ögon,
innesluten i hjärnans labyrinter, en snårig djungel

Mycket livskraftig och mycket ung

Filmen som pågick omkring och inom mig rusade
mitt maskineri till bristningsgränsen
och jag blev utmattad av en hänförande ångest

Jag såg äntligen alla och mig själv för första gången
Oerhört smärtsamt var det och ofattbart löjligt

Skrämmande och outsägligt sorgligt var det
meningslöst groteskt och vackert så man kunde bli förbannad


Hur kunde de gå omkring och leka fungerande liv
de som sade sig tro och veta att vi bara är materia
och Ingenting annat Hur kunde de se Tiden an
och acceptera, lojt betande, väntande förintelsen?

Å andra sidan, vad spelade det för roll om de så gjorde?
Var och en må finna sina tidsfördriv innan tomheten

Bleka demoner höll mig om axlarna och viskade plattityder,
bakom deras självsäkra vilande ansikten anade jag visshet
om alltings meningslöshet, hjärnor som förtvivlat byggde grunder
att stoiskt möta det oundvikliga, viskade med lugna röster i svala tempel, dessa filosofiska lärosäten och utandningen bar lukter från löv och gräs
i framskriden upplösning

Mina plattityder kunde sammanfattas sålunda:

Vi födda som redan är döda innan livskraften upphört
rent tekniskt redan är glömda mitt i varandet
där våra första andetag utanför livmodern bara är en livslång
förtvivlad
inandning

Vi som kanske aldrig har funnits
när allt kommer omkring

när våra känslor bara är programmerade
där kärleken, i bästa fall, är jublande kemi
när vår moral och förnimmelser om rätt och fel är
handlingsscheman för artens överlevnad,
fabricerade att hålla borta kaos,
en ordning förfärdigad av Ingentingsslump

Mycket livskraftig och mycket ung skapade jag
min ensamhet och mitt manifest:

Insikten om ovanstående medför
att du kan göra vad fan du vill

Med tiden växer bara gräset över platser där allt hände
Gräset dör och kommer åter

nya vindar rufsar andra i håret

… dödsdömda systrar och bröder vandra med mig
vad är vårt liv annat än slumpen som tvingar oss leva
nanosekunder i ängslig väntan …

Senare:
äldre och nästan gammal kryper jag ihop
och måste tro att det outsägliga vackra
kusliga orättvisa skrämmande underbart härliga
deprimerande inskränkande förlösande fientliga
ändå är förankrat i något medvetet evigt
som har en tanke
varför ska jag annars fortfarande andas ?

Samtidigt:
du är bara feg gubbe! en krake som håller dig kvar
därför att du gått tillbaka in i fyrkanten
inte förmått byta ut din programvara

rädd att följa meningslöshetens röst som ML kunde