O du stora sanning, var är du?
Jag som så sökt dig.
Finns du bakom stenen,
den jag rundar varje dag?
Eller dansar du kring det metafysiska jaget,
dit Platon styrt sitt lynne?

Jag är en sökare,
men en lat sådan.
Jag vänder halvt på mitt hjärta för att finna ett svar
och glömmer min innersta gömma.

Kanske sitter du i det svajande,
nynnandes på sanningens melodi?
Eller delar du en solens stråle
med arga och blågröna hav?

Jag har glömt att öppna tidens dagbok,
för att söka eller finna eller åtminstone se.
Så säg mig, min kära, var befinner du dig?
Jag önskar inget mer.