När mina ben kanske fortfarande bär mig men när jag inte uppfattar att jag går är det ett tecken på att jag borde stänga av världen för en stund. Samla mig. Och när jag repar i minnen som jag trodde jag hällt bort och ryser av dess existens, när jag ser hur någon injekterar outspädd oro under min hud varje gång jag får några tänksekunder, de gånger jag återfår nyanser av mitt psykiska tillstånd jag hade som tolvåring. Det är då jag får inser att jag måste sluta upp med mitt själplågeri: Att sluta tänka.