där på trappan
sitter hon
med hoppet i sin famn
väskan är packad till bredden
med all den lyckan som hon fann
allt det onda det var borta
glömt och (kanske) förlåtet
om bara denna gång var annars

en vind blåste förbi
men inget annat kom
en väntan i förgäves
som alltid blev för lång

hon sitter där på trappan
som alltid förut
och kämpar med masken
så att inget hittar ut

så att ingen kan se eller klandra
bygger hon en mur
av allt det hopp som runnit bort
och inget går till spillo

besvikelsen blir mörker
som ingen annan ser
och muren fylls av taggar
och ljuset finns ej mer

en liten flicka gråter
när löften alltid sveks
att sitta där på trappan
det gör hon aldrig mer