Det går en väg
rakt genom själen min
Av sand
med grönskans ren vid sidorna

Och över gräset
lyser sol
som aldrig vill gå ned

Den är i sig
ett slingrande
ett bortom åsars krökande
ett mynnande i barfotsmjuka
sommarljumma steg

Och ännu
så långt efteråt
finns ingen tid
och ingen tystnad tillräcklig
att hölja den i dimma