När jag vaknar finner jag mig liggandes i ett trångt stilla rum.
Från gallerfönstret skiner en ensam solstråle in till mig
och lyser upp lite av det smutsiga kalla stengolvet jag ligger på.
Framför mig äter en råtta upp det sista av någonting som fanns här långt innan jag kom hit.
Hur mycket jag än lyssnar hör jag ingenting förutom råttans tassande
när den försvinner bort i mörkret, in i ett hål i väggen.

Jag reser mig upp och går fram till fönstret, längre kan jag inte komma.
Ställer mig på tå för att kunna se marken utanför,
men jag är för kort.
Allt jag kan se är den klarblå himlen och fiskmåsarna som flyger utanför.
Jag rycker och sliter i mina kedjor. Jag vill inte vara här!
Skriker allt jag orkar, men sjunker ner på marken av utmattning.
Det är meningslöst att kämpa emot, men det spelar ingen roll just då.
Plötsligt känner jag en stickande känsla i mina fötter.

Jag inser att fåglarna inte är så fria som de ser ut att vara.
De måste precis som mitt tidigare jag kämpa för sina föda, vila när de blir trötta.
Ensam inne i mitt rum överlämnar jag allt åt någon annan.
Jag slipper tänka, slipper bestämma mig, slipper ha ångest för saker som har hänt.
Jag slipper sakna, jag slipper hoppas, jag slipper kämpa för någonting alls.

Det är frihet. Jag är fri.