Du sa aldrig farväl.
Jag trodde verkligen att du skulle göra det.
Jag Blev förvånad när du inte var där. Där det var bestämt.
Du hade dina hinder, javisst. Men vilka hinder?

Ett sms räcker inte som faväl. Vi kommer aldrig ses igen.
Det är nästan så att man tar lite illa upp.
Var det så mycket jag betydde?
Jag ville krama om dig, önska dig lycka till framöver.

Efter ditt faväl, skrev du att du hoppades att vi alla 
skulle hitta den sanna vägen.
Det skulle gynna oss, tyckte du.
Men jag har redan hittat den sanna vägen.
Och det är inte samma väg som din.

Vi vandrar på olika stigar, i olika världar i olika tider. 
Vi har egentligen inget gemensamt.
Men ändå. Jag saknar dig,

och jag ville  krama om dig en sista gång.