Ibland kommer liksom minnena tillbaka.
Av dig. Jag kan inte riktigt sluta tänka.
Det vet du nog, jag har svårt att glömma.
Att förlåta. Och att släppa taget om saker.

Jag har väntat här på den här platsen nu
i några år, men jag är inte arg för att du
aldrig har kommit. Inte alls. Jag lovar.
Och just nu är jag mest glad att du inte är här.

Men jag känner mig ganska ouppskattad.
Du hade en stor plats i mitt hjärta.
Det har du fortfarande, det är bara inte lika stort.
Det betyder inte att du inte är välkommen.

Jag är väl bara rädd. Vill inte släppa in någon.
Iallafall inte dig. Egentligen ingen annan heller.
Jag är förvirrad. När jag tittar på dig, kommer så
mycket minnen. Som jag trodde jag glömt.


Kan du inte komma tillbaka?  Snälla?
Om jag ber snällt? Jag behöver dig. Tror jag.

Min vän, jag saknar dig. Jätte mycket.