Jag ser det nu
med lånade ögon
ser hur de kommer
för att hämta skalet
kroppen jag än gång gavs

En stank stiger upp
av familjära reaktioner
kladdiga blodsband
som ryckts av
läcker skuld
och sviket ansvar
förmodar fel

Män i vita rockar
kväver rutinerat
känsloströmmar
blundar för vetskapen
möjligheten av
för tidigt återlämnande

De närståendes ilska
svävar genom rummet
kladdar ner luften
håller mig tillbaka
de svettas ångest
över ett uppdagat
misslyckande
tror de vill väl
men felar

För evigt frågande
blir människorna kvar i kistan
men jag ler
uppifrån takvinkeln
i hörnet av rummet

-Han dog i sömnen, säger de

men jag vet