Redan i drömmen känner hon att det är något som inte stämmer. Hon tar sig ur sömnen och ligger stilla en stund, känner efter i kroppen om det kanske är hon som av någon oförklarlig anledning ändrats under natten. Men allting verkar sitta där det brukar, hjärtat slår precis som vanligt och hon hör blodets susning i öronen. Hon sträcker armen bakåt för att röra vid Johan, kanske är det bara det som behövs för att den obehagliga känslan ska försvinna. Istället för varm, sömnsvettig hud möter fingertopparna det svala lakanet. Förvånad sätter hon sig upp, och mycket riktigt, hans sida av sängen är tom. Så märkligt. Gick de inte och la sig tillsammans? Jo, det är klart att de gjorde. Hon tittar på klockan och den visar på 3 minuter över 8. Var kan han ha tagit vägen så tidigt en söndagmorgon, det verkar ju onekligen lite märkligt. En kort sekund känner hon hur paniken sköljer över henne, men tvingar sig själv till lugn. Givetvis har han bara gått ut för att köpa frukost, så fånig hon är!
Hon kliver ur sängen och går fram till fönstret där hon, av någon anledning som hon själv inte riktigt förstår, tar ett djupt andetag innan hon drar isär gardinerna. På gatan utanför är det alldeles tomt. Några bilar står parkerade, men inga människor och ingen trafik syns till hur långt hon än försöker se. Hon blir stående i ett par minuter och bara stirrar, väntar på att något ska ske, men bilden utanför förblir densamma. Hon försöker skaka av sig det stigande obehaget och upprepar tyst för sig själv att det är söndag, förmodligen ligger folk hemma och drar sig lite extra länge. Förresten, hon kan ju ringa Johan och se hur länge till han kommer att vara borta, så fånig hon är som inte tänkte på det direkt.

Ute i köket ligger telefonen fortfarande bredvid brödlådan där hon lämnade den igår efter det där idiotiska grälet med Malin. Kanske borde hon ringa och be om ursäkt, trots att det inte ens var hon som började. Men först Johan. Hon slår numret till hans mobil, hör hur telefonen upprepar hennes knapptryckningar som någon sorts minimalistisk synthmusik. Sedan händer inte mycket - inga signaler går fram, allt som hörs är ett svagt brus. Hon ringer av och letar frenetiskt i hjärnan efter minnet av att han sa att mobilen verkade vara på väg att gå sönder men hon lyckas inte. Det finns inget sådant minne för det har aldrig hänt. Nu tar hon upp telefonen igen men slår numret till mamma istället. Samma sak händer den här gången, bara svagt brus i andra änden, och hon känner att det börjar bli lite svårt att andas. Vad ÄR det här egentligen? Kanske drömmer hon fortfarande? Hur som helst så känner hon att hon nog behöver lite luft, kanske kan hon gå ner till affären. Antagligen kommer hon att möta Johan på vägen och då kan de skratta åt hennes tramsiga tankar. Det hade verkligen varit skönt.

När hon kommer ut på gatan så tar det bara ett ögonblick eller två innan hon inser vad det var som kändes så märkligt när hon vaknade. Det är alldeles tyst ute. Dödstyst, hinner hon tänka innan hon snabbt slår bort den olycksbådande formuleringen ur huvudet. Inte ett ljud hörs, inget dovt trafikbuller från ringleden, inga sirener i fjärran, inte ens fågelkvitter. Desperat försöker hon hitta en logisk förklaring till tystnaden, men den enda hon kan komma på är att hon av någon anledning hunnit bli döv sedan hon försökte ringa de där samtalen. Det ligger en ganska stor sten på marken som hon plockar upp. Överväger en stund att slänga in den genom närmaste fönster, bara för att få en reaktion. Men vandalism ligger inte för henne, inte ens i en nödsituation och förresten så är hon inte säker på att detta är en sådan. Istället slänger hon stenen på marken och hoppar till lite av det plötsliga ljudet.

På trottoaren utanför affären ligger det en blå jojo av plast. Hon plockar upp den och blir stående en stund, tummarna gnider plasten. Först tänker hon lägga ner den i fickan, men ändrar sig och placerar den på ett elskåp i stället. Kanske barnet som tappat den kommer hit och letar senare, man vet aldrig. Inom sig hör hon hur falskt den tanken låter, men börjar nynna på en Lena PH-låt för att överrösta tvivlen.

Inne i affären är det svalt och skönt och alldeles öde. Inga kunder, ingen personal, ingen Johan. Hon letar upp dörren till personalrummet och knackar försiktigt. När en halv minut har gått och inget har hänt så skjuter hon långsamt upp dörren och kikar in. Inte helt oväntat så finns där ingen som kan hjälpa henne eller svara på hennes frågor. Hon bestämmer sig för att försöka bära sig vuxet åt, men hennes händer skakar rätt ordentligt när hon tar en korg och börjar botanisera bland varorna. Man kan ju lika gärna passa på att handla när man ändå är här.
När hon kommer till kassan så blir hon stående en lång stund. Hur ska hon göra nu? Det bär henne emot att helt sonika ta varorna och gå hem, det är ju faktiskt stöld. Men å andra sidan, vem ska ta emot betalningen? Till sist lägger hon en hundralapp vid kassa-apparaten, packar ner varorna och beger sig hemåt.

Under den följande veckan så hinner hon undra flera gånger om det kan vara så att hon blivit galen. Kanske har hon till och med dött? Men varför har hon då hamnat i helvetet? Hon har försökt leta upp en tv-kanal som fungerar, men det är bara myrornas krig överallt. De första dagarna försökte hon ringa alla hon känner, när det inte gick så började hon slå nummer helt slumpvis till andra länder. Men varken i Andorra, Irak eller Angola var det någon som svarade, så hon har gett upp de försöken helt. Två gånger har hon varit tillbaka i affären, bägge gångerna har jojon fortfarande legat på elskåpet och (som hon upplever det) stirrat anklagande på henne. Hennes hundralapp har också legat kvar i kassan, så hon har inte brytt sig om att lägga mer pengar. Alla färskvaror har börjat närma sig sitt bäst före-datum och hon oroar sig lite för vad hon ska göra sedan. Eftersom hon inte sett till vare sig hundar eller fåglar här inne i staden, så är det nog inte orimligt att anta att det inte finns några kor på landet. Och även om det fanns det så vet hon ändå inte hur man mjölkar, så det spelar inte så stor roll.

Internet fungerar fortfarande, men efter vad hon förstår så har ingen uppdaterat något sedan natten mot den söndagen hon vaknade upp till den här mardrömmen. Om hon bara kunde förstå vad som har hänt - och varför? Hon har inte gråtit en enda gång, men känner tydligt att hon sjunker djupare och djupare ner i psykisk ohälsa. Dygnet runt spelar hon DVD-filmer på hög volym, allt för att slippa ljudet av sitt eget blodomlopp. Om det fortsätter så här kommer hon nog inte orka längre, därför börjar hon göra upp en plan för hur hon ska gå tillväga.

På söndagkvällen, exakt en vecka efter Den Dagen (som hon döpt den till), så är hon på väg ut i köket för att hämta papper och penna. Man kan ju inte bara sticka utan att lämna en förklaring, även om ingen finns som kommer kunna läsa det.

Då ringer det på dörren.