Så satt jag där, förvirrad,
i sommarens heta iver.
Kibariye och Hüsnü Senlendirici spelade,
jag satt på första bänk
och tänkte på döden som en dans,
som ett andetag.
Musiken lurar närvaron,
en stor regnbågsfärgad såpbubbla,
en tidlös illusion,
en ton som klingar ut,
allt var sant, barnen som lekte vid vattnet,
mina tonårsminareter
som höll det främmande levande
och sommardagen
som sakta vrider runt sina somriga visare
och så, denna förbannade längtan.