Vi var tre stycken arkeologiintresserade människor i Bernt Oves bil där vi kom på skogsvägen som vindlade djupt inne i gränstrakterna mellan Jämtland och Ångermanland. Vi hade just varit och beskådat en nyfunnen hällmålning från stenåldern på ett flyttblock mitt i Nagasjöån, den så kallade Harahällan. Dimman som legat under förmiddagen hade lättat och vädret var klart. Vi kände oss glada och nöjda, Mittnytts reporter och fotograf hade varit med och det nya fyndet skulle annonseras i SVT.s lokalnyheter på kvällen. Vi kom över ett backkrön när en vid vy bredde ut sig. "Jag ser en stor fågel sväva i fjärran" säger jag och pekar för att visa Bert Ove som kör.
"Kan det vara en örn?" säger Bernt Ove, stannar bilen och tar fram sin kikare. "Ja, ta mej tusan det är en örn" konstaterar han efter en titt i kikaren. Britta som också har kikare med sig blir alldeles till sig. "Fast jag varit så mycket ute i skog och mark har jag aldrig sett en Kungsörn förut, detta är fantastiskt" utbrister hon.
Jag får också låna kikare och kan på de tunga majestätiska vingslagen konstatera att det är en mycket stor fågel, utan tvekan en kungsörn.
"Åh titta; där är en till" utropar Britta plötsligt och vi lokaliserar även denna fågel med Bernt Oves kikare.
Under en lång andaktsfull stund betraktar vi de stora fåglarna och inser att de i vida cirklande rörelser faktiskt sakta kommit närmare oss. De flyr inte så som man skulle kunna tro.

Faktiskt har de både kommit rakt ovanför oss och kretsar på en mycket lägre höjd än från början. Genom kikaren känns det som om de är alldeles inpå oss.
"Ser ni, de visar upp sig för oss" viskar Britta ivrigt, "Något liknande har jag väl aldrig hört talas om". Solen belyser fåglarna från sidan så att man tydligt kan se deras gula fötter. Den ena fågeln är helt mörkbrun och den andra har ljusare grå teckningar vid vingarnas leder. Den mörkare är större än den ljusa. "En ung och en gammal" konstaterar Bernt Ove.

Hur lång tid som går kan ingen av oss säga, det är som om tiden inte fanns. Vi står där hänförda och tysta medan fåglarna tycks upphäva tyngdlagen där dom cirklar på uppvindarna. Plötsligt viker de tvärt av mot söder och flyger bort. Vi står kvar en stund som i tacksamhet inför vad vi har fått vara med om innan vi åter sätter oss i bilen och far vidare mot bebyggda trakter.