\"Inga stormar än i våra sinnen bor\" skreks det från lastbilens flak.
Glada ord svärmade som bin upp mot himlens blåa tak.

På trottoaren stod en grånad man som åt allting fnös.
- Finns det en endaste tonåring som är helt bekymmerslös?

Han sa;
- Jag har lagt denna trottoar och bestämt var sprickorna ska vara!
Ingen av studenterna såg detta inte ens med sina ögon klara.

Han mumlade åter;
- Passa på och roa er, ja, passa på att le.
Er tid ska komma, ja, vänta så får ni se.

Glädjeyrans timmar var räknade, visst var det så.
Snart skulle studenten bland problemtyngda människor gå.