Regnet piskar hårt i mörka kvällen. Bakom mig gnyr demonerna från då. Framför mig nafsar alla kalla stålmåsten. Under paraplyet rinner tårarna som ingen ser men någon känner. Det enda ljus jag har är blixten innan åskan kommer. Regnet piskar hårt och blandas med salta tårar och natten kommer närmare.

Hela natten sitter jag där under mitt paraply och låter regnet blanda sig med mina tårar. Den kalla våta kylan fryser mitt sinne till is. Jag bara väntar på att allt ska bottenfrysa. Bottenfrysa så hårt att allt förblir djupfryst för evigt. Jag ser alla små iskuber som innehåller en liten bit av varje del av då. Jag blåser på dom med min frostiga andedräkt. Vill få dom att frysa samman. Men varje tår krossar den tunna isskorpan som bildas. Och regnet holkar ur isen gång på gång så det som är framför aldrig kan frysa till is. När blixten kommer andas jag in den och behåller den. Jag sitter under mitt paraply hela natten och inväntar gryningen.

Till slut kommer gryningen svagt från öster. Jag blåser försiktigt ut min blixt. Tillsammans, gryningen och blixten, gör de allt sakta varmare igen och isen smälter. Varje del av då upplöses i morgondiset. Min andedräkt är mjuk och len och alla måsten bleknar. Dagen har återkommit och jag vet att jag har min tid framför mig.