De rädslor vi förankrat i själens djupa gömma

bär skuggor genom tiden i ödets kalla vind

vi vänjer oss vid gråten vi vänjer oss vid smärtan

blir luften som vi andas blir hela Livet självt

Och hjärtats röda rosor de vissnar i sin mylla

och alla vackra minnen de bleknar sakta bort

men bitterhetens tistlar skall rota sig beständigt

och vredens nakna mara skall rida natt mot dag

Vi lämnar våra tårar i sorgens tysta vildmark

och glömmer vad vi ville med drömmarna vi ägt

vi lämnar våra känslor vi lämnar all vår längtan

och lägrar våra tankar vid stålgrå horisont

Och timmarna skall flykta och åren skall förrinna

och hoppet skall försvinna i ödets kalla vind

vi vänjer oss vid gråten vi vänjer oss vid smärtan

blir luften som vi andas blir hela Livet självt

Bs-07