Med den svaga röst,
det lilla som fanns
bad jag dig backa,
backa bortåt

(bortåt horisonten,
bakom paranteserna)

och till mig förvåning ,
så backade du också
för när jag skriker i mörkret
så kommer du inte,
inte mer

du såg på mig med
sorgsen blick, innan du
meddelade mig att
vi aldrig skulle ses igen,
precis som jag velat.

(inte ens bakom våra
paranteser, inte ens bakom
punkter eller frågetecken (?) )

Förlåt,
för jag sa: \"jag är säker på
att en dag hittar du en vän
som du aldrig släpper, fastän
denne ber dig göra det\"

Du sa att kanske hade jag rätt.







Kanske.