Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En text från 1979 som jag redigerat nu på morgonen. Det jag skrev då om en svår relation kunde lika gärna gälla den senaste...


Tolvåriga ruiner

 

När allt som fanns
har blivit sönderslaget
måste jag bära mig själv
klara att plocka upp resterna
av världen utan dig

Men i detta var vi
förlorarna som inte kunde
befria varandra

Det fanns för mycket
ansvar och ansvarslöshet
för att stötta varandras plågor
eller bära varandras bördor

Du tordes men förmådde inte
jag förmådde men tordes inte
så nu får jag rädda mig själv
från mig och dig medan
allt sjunker in

Vi kunde aldrig
leva upp till varandra
det var för mycket
begärt

Vi
var aldrig oss
eller något
eller ens
var

1979/07


Fri vers av Lena Renman
Läst 192 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-06-26 09:20



Bookmark and Share

  katt.inc
Vemodig insikt och mycket fint skrivet.
2007-06-26

  Eline.P
Vi älskar, vi vill försöka gå samma väg. Så kommer vardag och ingenting blir så enkelt som vi tänkt.
Mitt bland sönderfall och förlorare finns en stolthet, en styrka i att kunna bryta ett förgörande mönster - \"plocka upp resterna för att kunna befria sig\" istället för att leva bredvid varann av slentrian som så många gör...rycka på axlarna o finna sig i dagar som kommer o går medan livet OCKSÅ går. Det här är en text som rör, sätter sig som påminnelse...Lev!
2007-06-26

    ej medlem längre
Strålande skrivet om den vånda som en relation som inte fungerar och om separationens ångestfulla tyngd!
Känns så väl igen!
2007-06-26

  stella
Så välskrivet om denna maktlöshet. Vi kunde aldrig leva upp till varandra...mycket bra!
2007-06-26
  > Nästa text
< Föregående

Lena Renman
Lena Renman