Ett sommarminne från raukarnas och klapperstenarnas ö.


Du skickar en vind med bud
en slängkyss hystad åt östersolen till
glittrande i aktersvallets pärlstänk.

Jag fångar den och låter den, långt senare
eftertänksamt moget, minnestungt
speglas i solblänket som hovrar inne i mig än.
Den sänds tillbaka nu när hösten börjat nya till
med rågåkersblonda gryningsdrömmar
så som jag mötte den med vallmoglöd
och mina cikoriatroskyldigt blåa glitterögon.

Raukrak famnade jag dina stränder
som fasthällda låg mina länder på klapperstenen
som om jag väntade på din nigning över mig.
Lickershamnens Jungfrurauk spetsade himmelsvalvet
när kalkgruset frasade under hamrande hälar.

I blåeldens kluster speglades sig dina ögon tyckte jag,
i vildmorotens sirlighet böljade ditt hår som efterklang
prästkragevitt lyste dina tänder efter vägens rand
och de röda klöverknopparna dolde sig slarvigt.
Knoteklikt fångade kronorna vindarnas malande sus
den lummigaste grottan svalde den hete vandraren helt
vid stranden tungvänslades vågor och slipad sten.


Fruktrikt vältes de kornvajande åkertegarna
till volmade högar av halm och vackert mogen säd
och i hasselgömmmorna hölls älskogsljuden fångade
i eolsharpans 'sotto voce' viskningar

Solitär susar ännu minnesången
som din slängkyss skapade
Min vän.