Ur landskapsljusets drömning
en fågelropning hörs
Ett knytt väcks ur sin sömning
dess livsnerv nu berörs

Två midnattsmörka ögon
de bligar över tjärn
Och tassar trötta smögon
upp ur en stubbes värn

Säg var det månne uven
som ropte ut hans namn
Han känner sig så kluven
till att lämna stubbens hamn

Han lyss till skymningssuset
som vilar över äng
Och tänder tallkottsljuset
invid sin mossasäng

Ett fågelrop i natten
vårt knytt ur sömnen väckt
Men tyst är tjärnens vatten
och tallkottslampan släckt

Så åter hörs en uvstrof
ur skog och skogsgräs vått
”Var inte rädd mitt skogsknytt
Jag vakar, sov du gott”