Min farfar var korgmakare. Han ägde ett litet skogstorp med kor, hästar, höns och katter. Han skötte om en sak i taget, skrattade mycket och reste nästan aldrig någonstans. Ibland spelade han en bit på sitt tvåradiga dragspel och ibland bjöd han på en sup. Och ofta ville han dra en spader med folk som uppskattade en välskött bluff. Han dog 98 år gammal, efter att för en kort tid ha varit sjuk för allra första gången.

När jag lägger mitt eget liv bredvid farfars på marken, ser jag att det är farfars liv som passar bäst in i omgivningens mönster. Det ser så självklart ut där det ligger, det vilar belåtet med knäppta händer på en färgskiftande kostym. Mitt eget liv verkar inte tillhöra helheten, det består mest av nervösa, enfärgade fläckar med klibbiga ytor.