Det växer en revanschsvulst i mig. Denna felinställer min varseblivning, får mig att hetsa förbi åtkomlig belåtenhet. Men det finns tillfällen då jakten avbryts. Då det genuint väsentliga tangerar min grundton. Gör mig mottaglig. Ett sådant tillfälle inträffade helt nyligen, när jag tog en midnattspromenad. Det var en igelkott som korsade trottoarens tysthet med sin näpenhet. Och som inte skyggade för mig.