Fukten rinner
nedför väggarna
i tunneln

Ett par hånglar förstrött
längre ner på perrongen
mest som tidsfördriv

Steg som ekar
sura miner och väntan
tröttheten är som fukten
påtaglig

Den druckne mannen på
bänken bredvid
luktar obehagligt

Tjuten från ett tonårsgäng
gör mej ensam och rädd i natten

Inne i sista vagnen
sover främlingar
en bit ifrån varandra

Någon spyr vid
skylten märkt 
utgång

Mitt i smutsen finns
en unken skönhet
abstrakt och galen

Staden och dess egendom
skapad av människohand

Sista tunnelbanan är
äntligen på väg hem

1976