För ett tag sedan kom vi till slutet då vi gick och vi slutade sjunga på sången vi aldrig riktigt kunde. Och vi sa till varann att det vi gjort tillsammans var omöjligt och nästan lite dumt. Men vi ångrade inget utan startade den hundraåriga dansen och blev kyssta adjö av världen. Det var kallt och tomt utan dina störande fingrar mot den där stenen du alltid envisades med att ha med dig i den blommiga väskan. Och de gamla breven om föralltid och det där blev lite smått saboterade av känslorna som strålade ut från det faktum att vi knappt var något längre. Inte ens du och jag. Ingen var någon alls.