Se på en paraderad fattning virtuosen poserar,
med duken under sig;
en konstnär, en artist
med plafonder, lasyrer, fasader, nischar och finpenslar.
Det svepes nyanser av indigo åt höger
och åt vänster.

En vaken anstrykning av purpur schatterar abstraktionen,
märken på en träram
berättar om blått som ifrån någonstans droppar.
Hur kan ett uppvaknande förväntas när gatans ordlösa parlament
ropar om kvinnokroppar?
Ett trött drag av umbra skuggar illusionen.

Byggaren har en tung låda jargong
kreationärer har sina
och den som ska absorbera i beundran
kan väl inte gasta i regnet: \"gör nånting större, gör nånting nytt!\"
För varthän pekar orden, om inte ifrån suggestionen?