En kort, trivial och i jämförelse liten tanke dök idag upp oprovocerat. Den behandlade en person mot vem mina känslor ännu ej utagerats. Låt benämna personen som en älva, ja mest för sakens skull.

”Det är i månsken, din hud lämnar de skuggor jag får famna om”.

Kort därefter stannade jag upp för att för en stund se efter var jag nödvändigtvis kan ha samlat mitt livs större tankar. Just de som behandlar de djupa idéerna som bör ha placerats i kunskapsbankar. Snabbt kom jag till insikt om att jag saknar ett adekvat arkiv, för att sortera de små och stora idéerna man behandlar i detta jordeliv. Det hela försatte mig i en sviktande tillvaro.

”Jag gillar att finnas på avstånd, du kan önska att det finns mer av oss, ja, så drömmarna inte dör.”

Så vi låter nostalgiska drömmar omvälva och plötsligt blir vi oförmögna att minnas ett varmare världsallt och att ta hand om oss själva; det vi minns av dåtiden penetrerar de tankar som idag skapar vår världsbild. Så århundraden kom och gick och kommer komma och gå för att förgrenas i något av en kuriositet. Medvetanden kommer skälva och bit för bit förlorar jag själv det jag har kvar av min saknade älva.

”Så paradoxalt hur vackra drömmar kan elda mig. En ängel lämnad att dö.”

Det slog mig i samma stund att det oändliga mörkerrum bakom hjärnbarken som förser mig med ett medvetande, där jag ensam orienterar mig var dag, är djupare och mer skrämmande än den svindlande känsla jag får då jag med viss omtäckning försöker skaffa mig en förståelse för världsrymdens oändlighet, dess sterila mörker och vulgära, slukande djup. Alla de miljontals fragmentariska tankar jag haft förvandlades till nålar i höstackar, myriader gåtor och jag föll som från ett avgrundernas mörkaste bergsstup. Hur stor fysisk storlek har en tankenöt? Kan jag plocka samman de trasiga pusselbitarna och återfå min älva som jag ofelaktigt minns så söt?

”Stopp, jag säger halt och stå still! Jag är dag och natt, aftonstjärna och bevarare av intryck, till mig har man att lyssna!”

Kontrasten gör mig i sanning illa till mods. Inte längre vågar jag ifrågasätta eller sätta något i perspektiv. Om en tanke i genomsnitt har storleken av en människa, hur många galvaner och trisslidjoner kubikmeter idéflöde kan jag ha fyllt skapelsen och världsalltet med? Om en tanke tar mindre rum än en enstaka lilltåcells ribosoms kammare för proteinsyntes, har vi sex miljarder människor på en enda dag producerat minst tre galaxer ren tankeverksamhet. Blicka utåt mot vintergatans sköna spiral och dess gigantiska men osynliga diastem, och med trippel ljushastighet slungas vi åter mot vårt eget solsystem! Där i hörnet av det ofattligt stora reser vi i golgondrisk hastighet, förbi meteorer och himlakroppar som en raket. Miljontals stjärnor, var och en 800 gånger större än all materia i vårt eget planetsystem, förbi kometer och oupptäckta planeter, någonstans mellan de platser som bär själva osäkerhetens signum och de vars art och storlek vi faktiskt kan namnge. Har vi då passerat, men märk väl; utan att ha uppfattat, mellan två och en halv och tre sekunders svärmiskt dagdrömmande? Tänk dig då att dessa tankar, romantiserande över nostalgiska platser, sjöar, ängar, familjespel och stugor, varm choklad, nybakt bröd, en söt flicka och en kram, kan samexistera i en halvliters vällindad hjärnsubstans. Ömma rymdrop. Som att göra en buljongtärning av en oxe.

”Vad vill han oss?”

Idésubstansen som ryms i en nyfödd stjärna har en gång rymts i författerens egen hjärna, men flytt och därmed gjort författaren i behov av själavård; ytterligare en idé, som representerar inget annat än ytterligare en grav på universums stora kyrkogård, och ändå är det bara en tanke, likt mången andre.

”Förstå, ni är inte menade. Eller så förstår ni att ni är det. Jag är allt. Jag är världsalltet och sammanfattar blott alla de drömmar, tankar och idéer ni skänker. Så ni är större. Förstå då, eller förstå inte. Bli kvitt varandra genom att släcka era medvetanden eller förtvina era drömmar. Förtvinar ni era drömmar blir ni dock oförmögna att släcka era medvetandet. Jag tar ett steg åt sidan nu, sluter er låda med mitt lock.”