Se,
så slukas solen
av en estetisk korrekt uppmålad natur

Bland grönska sattes jag sterilt för att se ut
Under huden kliar blodet
då vakuumrörelser vill ut
Sterilt i ton med salens klämmande bur
Säg och se, där så föll min dystra figur

- Som en knackning på dörren till förödelse

Dagg lämnar inte parkbänkar oberörda
Inte sedan den dag vi accepterade naturen
och lät den bli en del av ett sprudlande förfall

- På glänt trängs ett steg av en man som förtryckte

Erfarandes Armageddon
haglar det i färger över mig
gult och brunt och rött
Nedfallande nedstigande mot mina axlar
änglar slocknar och jag suckar
mot stammens tunga kropp

- Och ut stiger en man utan ansikte

Säg att en mörk ryttare
genom ökenkyla och
frostbränna berytt
Nyerans inträtt, lyckans flytt
Säg att hästen vid tilltal
blir svulstens pest
Ryttarens spira var gräshoppsinvasionen
och solljusdagen blott en rest

- Gråhusen sjunker i damm och det sker ljudlöst

Så det var en parkbänk
som dolde momentan ilska
Och säg främst var de
vars män river hus
Så säg vem, när ens egen kung har glömt,
bryr sig om vems kung bergakungens sal tömt
för att inreda och pryda en ny natur
till ett sterilt gråliv i bur

Så länge det finns förfall
finns en dörr, en man och ett kall
Så säg, varför blir grönskans fall
av en buske, en bänk och en ensam tall
och ramens envetna färgporträtt
en ekvation vars svar i detta liv
aldrig kommer bli rätt?