Jag hinner tänka att mitt levnadssätt blivit ett slags fenomen som mina bekanter på norra halvklotet projicerar sina drömmar på just som det evolutionserekterade marinlivet bjuder på synen av en sköldpadda i ungefärlig storlek med flickvännen (inget som får plats i en skokartong men inte heller något som vågen bakom en charkdisk skulle göra något väsen om). Nog var det även hon som satte käppar i tankeverksamheten när jag barnsligt glatt viftar och ämnar teckna internationella dyktermer (säkert felaktigt) för att kommunicera mitt fynd medan jag på toppen av mina vokala förmåga ropar mina nyförvärda vänners namn (säkert felaktigt). Det är frestande att antyda att saltvatten är mitt naturliga habitat, men det vore en förfärlig lögn. Jag förbehaller mig dock rätten att definiera en skillnad mellan stiligt poserande och \"panikartat flaxande\" som någon valde att beskriva undervattensbilderna jag fick äran att gästa.

\"Fan vad häftigt att snorkla Julian\'s Rocks! Julian\'s Rocks!\" var det någon som utbrast på utländska med generös entusiasm innan vi båtade oss ut till den sjösatta bumlingen, och jag vill medge att mina fellow snorklers tycktes mer insatta i det fenomen som nu stod föremål för utforskning än jag. Det som heter entusiasm är ju lite som en könssjukdom; en liten dos kan vara smittsam och när man väl är positiv är det man själv som fyller rollen som primärdistributör av tillståndet bland de mottagliga. Glad i hågen och smått nervös till egen förvåning, adopterar man ett gynnsamt intresse för äventyret som manifesteras i ett energiskt och spattigt kåserande utan egentligt sammanhang om äventyr av samma genre. Inte särskilt fördelaktigt om man vill tillhöra den coola världsvana ligan. Jag lyckas uttrycka min eufori med ett spice girl-fnitter, med masken på plats och våtdrakten uppzippad. Bak och fram. Antagligen enda gången jag inte tar för givet att folk jag träffar slumpmässigt hatar mig. Antagligen enda gången jag har fel.

Det osar kunglighet om denna sköldpadda men min uppmärksamhet riktas annorstädes när en varm ström sveper in och överraskar med dansande maneter. Eftersom instruktörerna under genomgången av snorkelapparaturen och djurlivet vi stämt träff med inte verbaliserat några varningar som rör dessa transparenta, decimeterstora, svampaktiga varelser tar jag för givet att de inte har för avsikt att injicera mig med nervgifter och får lära mig motsattsen som det maskrosbarn jag är. Lättfattad beslut då olyckan är framme: jag sprattlar av mig chocken och beger mig till ytan för att simma lugnt och betrakta färger av violett, blått och grönt. Det är även gult, orange och rött, och det är fiskar och koraller vars enda görmål är att existera och kanske filtrera ett och annat plankton.

Medan jag lite ovant återhämtar mig från en kallsup, saltvattenversionen, som någon (ännu mer ovant) plaskat in i mitt överlevnadsrör noterar jag det tilltagande antal nyfikna havskreaturer som till synes förvånat, bevakande och dömande stirrar fixerat på det degenererade exempel av vansklig mänsklighet jag presenterar. Ja, jag inbillar mig att åtminstone hajarna och sköldpaddorna är intelligenta nog att göra sig en uppfattning om vilka arter som vanligtvis finns kring Julian\'s Rocks och därför också kan motivera att min roll i det hela är lite som den fula ankungens. En romantiserad illusion jag tänker förtsätta leva i utan att konsultera vad expertisen har att säga om den saken. Tydligt är det dock, att dessa befenade varelser inte vill bli hej och tjenare med några landkrabbor.

Det är inte bara Nemo, Doris och deras färgsprakande vänner som imponerar. Snorklar man kring ytan har man privilegiet att observera ett annat intressant havsfenomen. Dykarna engagerar sig i passionerat kelande med revets koraller och antagligen att maniskt rabbla tillhörande namn på både begripliska och latin; en populär syssla dem emellan som bottnar i utebliven konversation och en chans att tillfredsställa det intellektuella egot. Snorklaren - observatören, flyter obesvärat på ytan och överblickar alla parter ur näringskedjan; dykaren - tänkaren, svävar tyngdlöst vid botten, omedveten om hur snorklaren iakttar och lekfullt experimenterar med de mulliga bubbelmolnen som levereras till ytan. Dykare besitter den märkliga specialkunskapen att tämligen ogenerat även leverera fiskmat i olika färg, smak och konsistens via diverse anatomiska öppningar som vanligtvis inte huserar några kulinariska upplevelser. Ovanligt är det inte med någon nyans av orange, en bittersur flavör och müsliliknande krisp. En av de intressantare synerna var ju då när en av grodmännen kräktes i sitt munstycke, låter leverera och utan att visa obehag fortsätter göra bekantskap med koraller och fiskar. Jag tänker att detta måste återuppliva myten om det öppna havet och moralisk frizon. Nog fick jag simma bland min beskärda del och jag hinner tänka att södra halvklotet bra men norra halvklotet bäst just som nästa havsblå, grönrandiga, gulfläckiga figur à plus 30 kilogram vill presentera sig tête-à-tête (för att bli grafisk tycks denna krabat ha fått sig en släng av påssjukan) och dra mig från drömmarnas land tillbaka till verkligheten. Så jag viftar bort vad som resterar av dykarens frukost, ser tillfället att leksamt spreta mina fingrar över hans bubblor för att göra dem itu och erkänner för mig själv att evolutionen gjort ett fantastiskt spännande jobb även med ers majestät putmun. Jag gör ett tappert försök att imitera detta kufiska utseende och kan inte annat an undra vad min flickvän skulle tänka om hon såg mig i rådande stund.